Vem lurar vem?

Nora är inne i en fas (hur många faser finns det egentligen?) där jag och Nora krigar om att hon faktiskt behöver äta något annat är yogurt eller risifrutti.
Så fort jag ställer fram den värmda maten i en skål på bordet så sätter sig Nora och tittar ut genom fönstret och fortsätter titta ut genom fönstret som om hon hade sett något verkligt intressant där ute. När hon efter ett tag vänder på huvudet för att se om det har dykt upp något intressantera på borde och jag försöker få henne att smaka på maten så sitter hon med sammanpressade läppar och slänger med huvudet.
Ställer jag istället fram en Yougurt eller en risifrutti så är läget ett helt annat. Så sätter hon sig genast framåt (bra näsa..), gapar stort när skeden kommer och äter med gläjde.

Puuhh, frustrerande. Det här funkar ju inte. Hon kan ju inte leva på mellanmål hela dagarna. Jag har försökt det mesta: Provat en mängd olika barnmater inklusive hemlagad, väntat på att hon skall inse att hon är hungrig (troligt...), sked-som-är-ett-flygplan-leken, spela(?) den bedjande ledsna pappan - Snälla Nora kan du inte äta lite nu.
Men inget fungerar!

Tills jag kom på det brilljanta. Jag lägger den riktiga maten längst bak på skeden och lite yougurth längst fram på skedspetsen. När skeden närmar sig ser det ut som att det är yougurt som är på väg. Även det obligatoriska sticka-ut-tungan-och-smaka- om-det-är-något-att-ha-tricket passeras.
Hon gapar glatt och sväljer allt med glädje. När jag råkar ta för mycket mat på skeden så hajar hon till lite och övervakar min skedteknik ett tag för att se att det går rätt till. Iallafall ser det ut som att hon gör det.

Så vem lurar vem? Pappa som lurar i Nora mat utan att hon märker det. Eller Nora som får god yougurt till varje måltid?

Hur som helst. Hon är bäst.

För övrigt så kom Hanna hem efter jobbet och gav Nora barnmat utan tjafs. Nora gapade glatt. Grrrrrrrr. De där två narras med mig tror jag.