Inte!

Visst är det både härligt och skrämmande när man märker att ens barn är likt en själv.

Nora har en grej runt att smaka på nya saker där hon redan när hon ser förpackningen har avgjort om hon tänker smaka på maten eller inte. "Jag gillar inte den!"
Jag vet inte vad det är som styr hennes beslut, men bestämd är hon.

Sjävklart är det lite frustrerande, framförallt när jag själv tror att om hon bara skulle smaka på det som hon så bestämt avböjt så skulle hon förmodligen tycka om det.
Det senaste var i fredags när vi hade köpt en kalvpaté som hon bestämt avböjde. "Jag gillar inte den!".
När jag och H ändå började att äta och berättade för henne att det smakade som leverpastej så gav hon ändå patén en chans. När hon väl smakat så upptäckte hon att det var ganska gott och ville ha flera bitar.

När nu detta hände, som faktiskt händer då och då, försökte jag ta tillfället i akt och resonera med Nora om att det ganska bra att smaka innan man bestämmer sig för om det är gott eller inte.
"Inte!" - utropar Nora med en snett flin.
Nytt försök: Nej, men jag menar att det är jättebra att du provar innan du bestämmer dig om du tycker att det är gott eller inte.
"Inte!" - utropar hon på nytt, med samma sned flin. Hon retar mig om hon är väl medveten om det...

Likheter? Jo jag kunde väl retas ibland när jag var liten och vägrade också att prova nya saker som jag hade bestämt mig för att de inte var goda.

Numera äter jag allt utom lutfisk, men retas gör jag fortfarande ibland.