hysterika

Enligt ultraljudet ska vi ha bebis i slutet av mars. Mars har känns som flera år framåt och jag har inte funderat så mycket på bebislivet utan mest surat hur pain det är att va preg. Men förra veckan träffade jag en 2-veckors bebba (gudomligt söt och såå liten) och nått hände. Jag insåg att det här inte är ett permanent tillstånd utan att jag ska också få en liten bebis. Efteråt åkte jag hem och började maniskt raffsa bland bebissakerna. Tvättade strl 50 kläder, skrev listor på vad vi behöver, monterade spjälsängen (eller tvingade J att göra det). Skrev fler listor och kollade öppet tider på olika babyaffärer. Blev panikslagen över att jag inte hittar papprena från BVC som man ska ha med till förlossningen. Funderade ett tag på om jag kunde ringa hem till barnmorskan och kräva att hon hjälpte mig med kopior men sket i det.

Det var en hysterisk kväll men nu har jag återgått till något normalare tillstånd. Fast jag tänker oftare på att det börja närma sig. Känns riktigt coolt faktiskt. Det krävdes bara 35 veckor för att inse det:)